Svar till Ivar Wenster i debatten om det kosmopolitiska Karlskrona

Ivar Wenster anklagar undertecknad för att gränsa till ”ren historieförfalskning” samtidigt som han blir ”orolig men också beklämd” när han läser min beskrivning av Världsarvet Karlskronas kosmopolitiska historia. Men det står klart att Wenster lutar sig mot och reproducerar en snäv och vinklad bild av örlogsstadens historia. Bilden av Karlskronas historia som just örlogsstad är i omvandling, vilket kommer att presenteras i första numret av forskarnätverket Judarna i Sverige – en minoritets historia tidskrift Nordisk Judaistik.
Genom att undersöka hur det kristna majoritetssamhället har förhållit sig till den judiska minoriteten i Karlskrona, har forskningen nu kunnat påvisa tidigare ej mätbar mentalitetshistoria. Vidare framkommer att örlogsstaden Karlskrona fram till 1815 inte kan kategoriseras som en typiskt svensk stad, utan istället skall jämföras med Storbritannien, Nederländerna och de Sydeuropeiska handelsstäderna. I den kosmopolitiska staden Karlskrona integrerades den judiska befolkningen redan på 1700-talet.
Medan judar i övriga Sverige började söka sig utanför den hänvisade sysselsättningen, handel, på 1850-talet, etablerade sig de judiska Karlskronafamiljerna inom jordbruket redan på 1840-talet, trots att denna näring var uttryckligen förbjuden för mosaiska trosbekännare fram till 1860.
Det lokala majoritetssamhället hade integrerat judarna och ställningstagandet legitimerades av statsmakten som gav de mosaiska trosbekännarna nödvändiga tillstånd för att de skulle kunna verka som de fullvärdiga svenska medborgare de var.
Karlskronas judiska invånare var på 1840-talet färdiga med sin sociala mobilitet, de hade nått socioekonomins högsta trappsteg, de var väletablerade lantbrukare, ägare till jord och verkade utifrån detta.
Inte på någon annan plats i Sverige, eller världen för den delen, har en liknande situation uppstått i historisk tid, att samhällets mosaiska trosbekännares primära sysselsättning varit jordbruk. Situationen är unik och avgörande, därför att i mitten av 1800-talet förändras den svenska nationaliteten. Historikern Patrik Hall visar att grundstommen i den nya svenska identifikationen var odalbonden med jordbrukslandskapet som den moraliska topografin.
När antisemitismen etablerar sig på 1870-talet, motverkades den i Karlskrona av den fysiska erfarenheten av juden som lantbrukade, den antisemitiska stereotypen visade sig på ett fysiskt plan vara osann.
Troligtvis är det också därför antisemitismen, undantagsvis, lyser med sin frånvaro i den historiografiska studien Presentationen av Juden i Karlskronitisk litteratur och tryck 1829-1943. Studien behandlar bilder, tidningar, rabulistpress och tryck. Inte ens i Klatsch, tillhörande rabulisttidningsformatet, vilken vanligtvis var nersolkad med den antisemitiska jargongen, presenteras den lokala judiska närvaron genom det antisemitiska prismat.
Men 1939 förklaras Karlskrona som militärt skyddsobjekt av Riksdagen och 1945 befann sig staden granne med Järnridån. Havet som tidigare varit en förbindelselänk och välsignelse, blev under Kalla kriget en oöverstiglig gräns och förbannelse. Karlskrona blev nu avstängt och en yttre gräns, något staden aldrig tidigare varit. År 1950 nådde Karlskrona sin största befolkningsmängd, för att därefter minska och idag 2010 har befolkningsantalet ännu inte nått upp till 1950. Historikern Per Hammarström menar att ett samhälle med en god ekonomisk marknad verkar lockande för invandrare och kan gynna integrationsprocessen, medan en krympande marknad samtidigt integrationsmässigt kan få motsatt effekt. Karlskrona var en krympande marknad perioden 1950-1990 och detta överensstämmer med Ivar Wensters slutsats: ”På många områden och inte minst under 1900-talet har Karlskrona varit ett slutet och intolerant samhälle.”
Detta förklarar också varför Karlskrona under efterkrigstiden, utifrån Richard Floridas metoder, uppvisar intoleranta mönster. I ett flertal integrationsdebatter har jag för övrigt hänvisat till Floridas forskning. Men nu handlar det om presentationen av Världsarvet Karlskrona och jag vidhåller att Örlogsstaden Karlskrona var unikt kosmopolitiskt i historisk tid och att detta hade återverkningar ända in på 1940-talet.

Ann-Louise Trulsson (M)
Riksdagskandidat

Utbyggnad av E22 är ett måste

På 20 år har Blekinge förvandlats från en återvändsgränd i skuggan av Järnridån, till Skandinaviens port mot Centraleuropa. Detta märks extra tydligt i Karlshamn och Karlskrona där färjetrafiken till kontinenten blir allt tätare. Stena Lines nyvunna position som majoritetsägare i Verkö hamn och satsning på större färjor på rutten mellan Karlskrona och Gdynia, visar också med all önskvärd tydlighet att näringslivet tror på ytterligare ökning av godstrafiken.
Det är tveksamt om infrastrukturen i Blekinge kommer att vara tillräcklig när godstrafiken i en nära framtid ökar. Upprustningen av Emmabodabanan är mer än välkommen, men än så länge går majoriteten av godset på lastbil. Därför är utbyggnad av Europaväg 22 ett måste, i väntan på bättre alternativ.
Från Norje i väster via Listerby till Jämjö i öster leds tung godstrafiken genom tätorter och samhällen. I exempelvis Lösen och Listerby stoppas trafikflödet effektivt upp av rondeller mitt på europavägen.
Trafikmiljön i Jämjö centrum har under sommaren anpassats efter den ökade trafikvolymen. Hastigheter har sänkts och refuger har byggts för att hastigheten skall hållas nere. Detta är bra och positivt för Jämjös invånare att centralorten fått en infrastrukturell renovering. Men med den beräknade godstrafikökningen i östra Blekinge är det inte längre möjligt att leda denna trafik genom det tätbefolkade Jämjö centrum.
Det är dags att riksdagen och beslutsfattarna på Trafikverket släpper den hjärnridå i synen på Blekinge som återvändsgränd, vilken uppenbart präglar deras prioriteringar av satsningar på infrastrukturen i Blekinge. Det är dags att spadarna sätts i jorden för den sedan länge planerade sträckningen av E 22 förbi Jämjö, inte bara för att förbättra framfarten för godstrafiken, också för att förbättra trafiksituationen och boendemiljön i Jämjö.

Ann-Louise Trulsson (M), Riksdagskandidat

Peter Glimvall (M), Kommunfullmäktigekandidat

Kosmopolitiska Karlskrona 2011

Karlskrona är ett av Sveriges få världsarv, något att vara stolt över. Rätt profilerat skulle Örlogsstaden Karlskrona kunna bli motorn för besöksnäringen i hela sydöstra Sverige. Genom att tillvarata den senaste historiska forskningen om samtida örlogsstäder i Europa framträder tidigare ej anade perspektiv av Karlskronas förflutna, insikter som ställer fördomar om vår stad på ända. Med start 2011 skulle Karlskrona kunna börja marknadsföra sig som Sveriges första kosmopolitiska stad: Kosmopolitiska Karlskrona.
Det finns de ideologier och politiska partier som menar att Sveriges välstånd har försämrats beroende på invandring av främmande människoelement. Att blandning av människor med olika språk föder rädsla och vanmakt. Men Karlskronas historia visar att dessa påståenden är fel och struntprat.
Fabian Philip invandrade till Karlskrona 1780. Men 1782 instiftades Judereglementet som förbjöd Philip att bo i staden. Emellertid upprustades örlogsflottan vid denna tid och till detta behövdes segel, som Fabian Philip kunde tillverka. Därför fick Philip stanna i Karlskrona, då flottan hade nytta av hans kunskaper.
Men hela förklaringen ligger inte i kontraktet med flottan och statsmakten. Karlskrona hade åren 1700-1814 en mycket lättrörlig befolkning. Då Sverige var i krig, ökade Karlskronas befolkning med 50% och i krig var Sverige i 43 år under denna period. In- och utflyttning var således en mycket vanlig företeelse i Karlskrona under stadens första 135 år och de som kom till staden för att tjänstgöra var ofta utlänningar. Likaväl som svenska officerare tjänstgjorde utomlands när det var fred i Sverige, vilket från 1763 uppmuntrades av statsmakten. Detta innebar att Karlskronas befolkning inte var homogen, den var kosmopolitisk.
I denna kosmopolitiska miljö var den tysktalande juden Fabian Philip inget främmande, han var som vilken annan invånare i Karlskrona. Som fabriksägare hjälpte han också stadens många fattiga med arbete, för vilket han från konungens hand fick motta hedersmedalj. Fabian Philip accepterades av Karlskronas invånare, ett mottagande judar i övriga Sverige inte fick.
År 1811 köpte Fabian Philip en herrgård utanför Karlskrona och visade med detta att han blivit en del av Karlskronas befolkning. Detta är anmärkningsvärt då judar genom 1782-års Judereglemente och 1838-års Judelag, inte var tillåtna att äga egendom på landet förrän 1860.
År 1933, under den period antisemitismen var som störst i Sverige skrev Sven-Öjvind Swahn om Fabian Philip i Gamla Karlskronagårdar och deras ägare: ”Han åtog sig betydande leveranser till flottan, och genom att nöja sig med en måttlig vinst och genom noga uppfyllande av kontraktens villkor, blev han snart den så gott som ende leverantören. Alltid rastlös och verksam, utrustad med genialisk affärsblick, blev han en person att räkna med inom samhället.”
År 1930 skriver Janrik Bromé i Karlskrona Stads Historia om rådman Elliot, också mosaisk trosbekännare: ”Näst direktör Sjöberg tillkommer förtjänsten av att föreningens verksamhet kunnat hållas på ett så högt plan rådmannen Arvid Elliot, lika utmärkt musiker (piano) som framstående jurist, vilket icke blott i egenskap av föreningens ordförande under en lång följd av år varit föreningen och dess dirigent ett kraftigt stöd, utan även i åratal med stor skicklighet och aldrig svikande tålamod biträtt vid inövande av de olika körverken såsom accompagnatör i vilken egenskap han också ofta uppträtt å musikföreningens musikföredragande.”
Sedan 1990-talet dras Karlskrona med ryktet om att ha varit ett fäste för nazism, i nutid, såväl som på 1930-talet. De två senaste valen har tyvärr inte bättrat på detta rykte. Men att Karlskrona skulle ha ett nazistiskt förflutet är en lögn. Något nazistparti har aldrig funnits representerat i Karlskrona stadsfullmäktige och i valet 1938 räknade partiet endast 10 röster i staden.
De två litterära nedslag som gjorts är exempel på hur Karlskronaförfattare i positiva ordalag presenterar stadens judiska inslag under Sveriges mest antisemitiska period. Detta särskiljer Karlskrona från övriga Sverige och bör lyftas fram under parollen: Kosmopolitiska Karlskrona 2011.

Spela Matchen

Karlskrona kommun har fått förfrågan om att stå som arrangör för en handbollsmatch i EM-kvalet mellan Israel och Sverige. Om UD och Polismyndigheten finner Karlskrona som lämpligt ur säkerhetssynpunkt, är det en självklarhet och ära för Karlskrona att stå som värd för detta idrottsevenemang.
Detta gör jag av flera skäl, men inte för att jag uppskattar Israels ockupation av Västbanken och Gasa eller att jag finner annekteringen av Golan eller östra Jerusalem som rättfärdig. Jag vill främja idrottsligt- och kulturellt utbyte mellan stater och nationer, därför att jag tror att detta är den mest framkomliga vägen för välstånd och förändring.
Ett annat skäl till varför Karlskrona skall stå som värd, är att en gång för alla sudda bort den felaktiga stämpel vår vackra stad dras med sedan 1990-talet, då Karlskrona felaktigt utpekades som en av Sveriges historiska hemorter för antisemitism och nazism. Men varken 1934 eller 1938, de år ett nazistiskt parti ställde upp i Karlskrona stadsfullmäktigeval, lyckades partiet samla tillräckligt med röster för att vinna mandat i den folkvalda församlingen. År 1938 samlade partiet endast 10 röster i Karlskrona.
Genom att välkomna idrottsrepresentanter från den judiska staten Israel, kan Karlskrona kommun samtidigt genom den mediebevakning som evenemanget kommer att medföra, profilera den nya bilden av Världsarvsstaden Karlskrona.
Röster har höjts mot att handbollsmatchen skall spelas, med hänvisning till den konfliktsituation staten Israel befinner sig i. Lösningen menar Israels kritiker är ”att Sverige måste verka för att staten Israel isoleras idrottsligt och kulturellt.” Men isolation och bojkott är mycket trubbiga instrument för att förändra en felaktig politik och drabbar oftast de mest oskyldiga.
Israeliska spelare var inbjudna att spela i arabiska Dubai och deltog. Detta är en öppning, precis som att amerikanska pingisspelare åkte till Kina på 1970-talet för att öppna dialogen mellan Väst och Kina.
Att bojkotta Israel från spel i kvalet till EM leder fel. Det är i mötet mellan människor som samförstånd skapas.

Cykelbanor skulle öppna upp Öriket för turismen

Turism är en expanderande framtidsnäring, och förväntas i år omsätta 250 miljarder kronor. Under 2008 var Blekinges andel av Sveriges totala turistinkomster knappa två procent. Men Blekinge är en starkt växande turistdestination i Sverige och Europa. Det är framförallt turister från Danmark, Nederländerna och Tyskland som söker sig bort från den europeiska kontinentens larm och trängsel, till Blekinge för att uppleva och njuta av lugnet i vår fridfulla natur.

Danskar och holländare är två cyklande folk med en mycket väl utbyggd infrastruktur för cyklister i sina hemländer. Ett bra exempel på detta är Öresundstågen som knyter Blekinge samman med Köpenhamn och på vilka cyklisterna kan medföra sina tvåhjuliga fordon. Holländare och danskar, men även tyskar, tar gärna med sig cykeln på semestern. Men idag får våra turistande cyklister som vill ut i skärgården på flera sträckor samsas med biltrafik i höga hastigheter och på smala och krokiga vägar. Detta är varken tillrådigt eller turistvänligt.

Som moderater anser vi att det inte är kommunens sak att driva företag. Däremot skall kommunen skapa infrastrukturella förutsättningar för företagande inom exempelvis turistnäringen. En satsning på utbyggnad av cykelbanor i skärgården skulle öppna upp Öriket för cykelturismen, och cyklande turister skulle kunna kombinera en unik naturupplevelse i skärgården med kulturhistoriska nedslag, som t.ex. besök på världens äldsta i bruk varande militära befästning, Kungsholmsfort.

För att skapa en trafiksäker miljö för cyklister och övriga trafikanter som vill bege sig ut i Öriket, krävs att en cykelväg byggs över Möcklö och Senoren som kopplar ihop den befintliga cykelvägen på fastlandet med vägarna på Sturkö. Denna utbyggnad kan vara första steget till att profilera Blekinge som Sveriges mest cykelvänliga län. Faller satsningen på cykelturism i Öriket väl ut, finns mängder av smultronställen i Blekinge som bättre skulle tillgängliggöras för cykel, dessutom är det en klimatvänlig form av turism, allra helst om tilltransporten företas på Blekinge kustbana.